Fortsätter att skriva lite om vår älskade häst.....
Han hette Munter men kallades skämtsamt för Surapelle. Han fick smeknamnet Surapelle för att han var så ettrig. Han hade haft ett taskigt liv innan han kom till mina föräldrar. Troligen hade han blivit sparkad och vem vet vad de hade gjort med honom. Han gillade inta män, försökte bita så fort han kom åt. Jag kunde göra precis vad jag ville med honom. Jag ryktade honom, flätade man och svans. Stod under hans mage, satt på ryggen. Han gjorde aldrig mig något illa.
Surapelle och min pappa blev också goda vänner, jobbade ihop i skogsarbetet och jordbruket i många år. Han var en mycket bra arbetshäst som fick mycket kärlek och bra skötsel av hela familjen. Pappa skodde honom och jag brukade sköta rykt och kratsade hovarna. Han var alltid ompysslad. Innan pappa gick till sängs så brukade han alltid gå ut och se till honom, ge honom nattmat. Pappa sa alltid att han skulle gå ut och "stilla" hästen. Han var så älskad. Så fin. Minns precis hur rofyllt och varmt det var att komma in i stallet, höra honom tugga i sig höet och knuffa lite på mig med huvudet när jag kom nära.
Den dagen han skulle åka med slaktbilen var det stor sorg hemma hos oss. Pappa sa att han inte ville leda in honom i slakteriets hästtransport. Men eftersom Surapelle totalvägrade att gå in i transporten så var han tvungen att leda sin arbetskompis och vän in i transporten till slakteriet. Det var en svår stund för pappa. Jag låste in mig på toaletten för att slippa se Munter i denna hemska situation. Jag hade bönat och bett om att få ha honom kvar, men tyvärr. När hästen var för gammal för att orka arbeta mer och när traktorn, en David Brown, hade tagit över det som han jobbat med. Då fanns det inget behov av honom mer, fast vi alla egentligen ville ha honom kvar. Men han var för gammal och började bli krasslig och skulle inte orkat så mycket mer.
Det var en mycket sorglig dag och sorgen stannade kvar länge, mycket länge. Glömmer aldrig denna häst!

Jag tänker på vintrarna i min barndom. Det var alltid så mycket snö. Min pappa hade ett hårt jobb med all snö. Vi bodde ganska långt från den stora vägen som plogades. På den tiden fanns inga snöslungor. Så pappa slet med den stora snökaran och så selade han på hästen och satte en plog efter honom. Hästen var en stor stark ardenner, som gillade att jobba

Tre plusgrader idag!!! det finns nog hopp om vår i år också.
Snön börjar så sakta töa bort men det är mycket kvar. I tisdags kom de och sopade vår gata, fast det fortfarande är mycket snö kvar, i alla fall utanför vårt hus.
De kom och sopade gatan så här tidigt förra året också och vi fick själva sopa bort allt grus på vår sida gatan eftersom vi hade mycket snö kvar då de sopade. Vi har alltid snön kvar sist av alla på gatan. Det beror på att plogbilen alltid lägger en bred kant med snö här utanför (för att det finns plats). Vi får alltid kämpa med en mer än en meter bred kant med hårt packad snö vid postådan/ingången och vid garageinfarten, som ska skottas bort efter plogning. Medan de som bor mitt emot bara har en nästan obefintlig kant.
Och jag vet att de som kör plogbilen kan vinkla plogbladen så att det blir så lite snö som möjligt vid infarter t.ex Måste säga att jag är oerhört trött på detta!