När jag var liten så brukade mina föräldrar ofta umgås med sina syskon och jag med mina kusiner. Men inte alla kusiner, vissa bodde ganska långt bort. Det var svårt för oss att åka på några längre resor eftersom vi hade jordbruk. Kossorna skulle mjölkas och alla djuren på gården behövde matas förstås. Så det var de som bodde nära som vi umgicks med av förklarliga skäl.

Ibland kom de som bodde långt ifrån oss på besök och det var trevliga stunder/dagar.
Vissa kusiner träffade jag nästan aldrig. Kanske på något kalas eller begravning.
Sedan fanns det till och med några som jag aldrig träffat, inte som jag kommer ihåg iallafall.

En av mina kusiner som jag aldrig hade träffat hittade jag av en slump när jag googlade efter något och fick se hennes namn. Jag mailade och fick svar. Sen har vi träffats några gånger och har mailkontakt. När vi träffades första gången kändes det som om vi känt varandra jämt. Det var så lätt att få kontakt med henne. Jag är så otroligt glad för att vi träffades.

Måste tacka Facebook för att jag kommit i kontakt med nästan alla mina kusiner. Jag ser fram emot att höra hur de har det och kanske få se bilder från deras liv.

Här bodde min mormor och morfar en gång i tiden.

Här bodde min farmor och farfar.

Så har det äntligen blivit vår och det har varit några riktigt fina dagar den senaste veckan.
Jag fick influensa för drygt en vecka sedan och har inte riktigt kunna njuta av våren i trädgården men snart blir jag väl pigg igen.
Jag minns i min barndom när våren började visa sig. Då skulle vi barn genast iväg och bada. Ibland åkte vi till ett grustag där smältvattnet samlades i en liten grop. Där tyckte vi att vattnet blev riktigt varmt när solen låg på. Vill inte tänka på hur smutsigt det där vattnet var... Men vi hade roligt i alla fall.

Idag fick jag ett tråkigt besked. Min faster Judith dog någon gång under natten.
Hon har en speciell plats i mitt hjärta.

Som barn bodde jag nära henne och vi träffades ofta. Hon var alltid så snäll och gästvänlig. Jag kan inte minnas att jag sett henne på dåligt humör någon gång, hon var alltid glad och tog sig tid.
Från 60-talet när jag var liten, så minns jag speciellt en sak som jag brukar prata om ibland när jag blir sugen på Coca Cola. När jag hälsade på hemma hos henne så brukade hon bjuda på Coca Cola, i 33cl glasflaskor. Med sugrör förstås. Då var det fest!
Skulle jag ha kläder så gick jag till faster Judith som var otroligt duktig på att sy. Hon sydde allt möjligt, klänningar, byxor, v-jeans, jackor, festkläder och till och med min studentklänning.

Behövde något lagas så gick vi till faster Judith. Behövde vi skjuts någonstans så ställde hon upp och skjutsade.
När vi behövde gå till hårfrissan....ja då gick vi till faster Judith. Hon kunde fixa det mesta. Så var det!
Jag har t.o.m arbetat tillsammans med faster Judith på 70-talet. Hon var en mycket bra arbetskamrat. Hon hade så mycket roligt att berätta. Det var alltid så roligt på rasterna tillsammans med henne.

Nu finns hon inte kvar.

Himlen har fått en underbar ängel.

Sov gott kära faster!

Jag tycker mycket om gamla burkar, speciellt såna som jag har en relation till.
Som den här gamla Oboyburken. Hur många gånger satt jag inte framför den burken och läste texten. Väntade på att allt pulver som jag hällt i mjölkglaset skulle sjunka till botten innan jag rörde om med en speciell sked, som mamma köpt på en TupperWaredemonstration eller Plastparty som de sa där uppe. Skeden var i plast...förstås...och hade ett långt skaft som samtidigt var ett sugrör. Önskar att jag haft skeden kvar.

När jag var liten hade jag ett plagg på mig som jag inte tyckte om. Det var ett livstycke. Det påminde lite om de sexiga gördlar som finns att köpa nu, men de var stela och klumpiga och inte alls sexiga. Det knäpptes fram med hyskor och hakar. Eller så var det små tunna knappar som var helt omöjliga att knäppa. Jaa, bara att knäppa ihop livstycket var en prestation.
I nederkanten hängde strumpebanden, där man klämde fast strumporna. De stickiga strumporna.
Jag tror det var nån gång i början av 60-talet som jag slapp ha detta hemska plagg mera. Då köpte mamma kalasbyxor åt mig. Kalasbyxorna åkte ner i grenen och jag fick hela tiden dra upp dem. Mamma brukade ta tag i kalasbyxlinningen och lyfta upp mig. Då satt de på plats ett tag.
När en av min farfars systrar kom på besök från USA i början av 60-talet, så hade hon en stor Amerikakoffert med sig, full av presenter till släkt och vänner. Ur denna koffert tog hon fram de vackraste strumpbyxor jag sett. De var röda och mjuka, jag hade aldrig sett så fina strumpbyxor. De var jag mycket rädd om, så det inte skulle gå nån maska.
.....och amerikakofferten....just precis den som faster Hanna hade, den har jag nu som soffbord :)

Jag berättade förut om att det oftast var äldsta sonen som skulle ta över hemmanet/gården när föräldrarna inte orkade mer. De gamla hjälpte förstås till så mycket de kunde, delade med sig av sina kunskaper, passade barnbarnen och var förstås till hjälp med allt så länge de orkade med. När de sedan blev gamla och sjuka så var det äldsta sonens familj som tog hand om dem och de fick bo kvar på gården.
Det var nog nära att den traditionen skulle brytas på 1940-talet i min pappas familj.
Både min mamma och pappa kom från samma trakt, det var bara några kilometer mellan byarna de bodde i.
Mamma och pappa hade gått i samma skola, t.o.m i samma klassrum. Det skilde 5 år mellan dem, så de hade inte gått i samma klass. De gick 6 år i Lövtjärns skola. Där fanns det bara en lärare och ett klassrum. Läraren bodde på övre våningen.
Efter skoltiden arbetade min pappa i skogen, huggning, timmerkörning, kolning, flottning och hemma på gården. Min mamma började arbeta som piga i Ulvsta, hos familjen HansHans.
Båda lockades av att det fanns mer och bättre arbeten i Stockholm.
Min pappa flyttade till den stora hufvudstaden för att arbeta. Han bodde på S:t Eriksgatan i stan och jobbade på nåt bygge. Mamma flyttade också till Stockholm? Hon bodde på Villavägen 7 i Stocksund och arbetade på Betaniastiftelsens Sjukhem, som låg i närheten.
Någon gång i mitten av 40-talet så möttes de igen och kärlek uppstod.
De flyttade från Stockholm till Nyhyttan, lite närmare föräldrahemmen. Till den trakt där min mormor hade flyttat till när hon gifte om sig. Båda fick arbete och de fick sitt första barn. De flyttade igen, bodde hos en familj, Bloms i Hästbo, där mamma hjälpte till i det stora hushållet.
När de flyttade nästa gång blev till min pappas föräldrahem i Knottåsen, till det hem min farfar flyttat till 1909 (tror jag) med sina föräldrar och några syskon. Farfar var den yngste sonen i den stora barnaskaran med 11 barn. Att det blev den yngsta sonen som tog över gården berodde på att de två äldre bröderna hade emigrerat till USA. Han hade även fyra systrar som emigrerade. Farfar hade också tankar på att emigrera men farmor ville inte, så det blev inget av med den saken.
Där på den mycket ensligt belägna gården blev vi kvar till början av 1960-talet. Jag föddes där, 10 år efter att de fick min bror. När jag var ca tre år flyttade vi till grannbyn och farmor och farfar följde med.
Så klart!