Idag började årets första Zumbapass. Bara att promenera till träningslokalen gjorde mig svettig. Sen var det hårdkörning i en timme. Det är faktiskt riktigt roligt, men jag har svårt med koordinationen. Jag vill hela tiden göra rörelserna åt fel håll. Kanske beror det på att ena väggen är täckt med speglar. Huvudsaken är att man rör på sig!

Den globala nedkylningen har börjat....
......och det är så underbart vackert i naturen.

Idag har det varit en kall och solig vinterdag igen. -13 grader har det varit och det har känts ordentligt i kinderna när jag promenerat.
Minns att jag brukade åka skidor så gott som dagligen när jag var liten. Fötterna blev som isbitar i de stela pjäxorna. Men vad gjorde det när det var så roligt att åka skidor.

Idag är det Kramens dag. Jag har aldrig hört talas om Internationella kramdagen förrän i lördags när Lisa Syrén pratade om den här dagen i radioprogrammet "Ring så spelar vi".
Då tänkte jag på när jag gick i lågstadiet i en liten byskola. På rasterna var vi oftast ute och lekte, men ibland var vi inne i kapprummet och lekte olika lekar, som syltkruka, blindbock och ryska posten. Det var ryska posten jag tänkte på, handtag, famntag, kyss eller klapp. Det var ju riktigt pirrigt att välja nåt annat än handtag, men ibland vågade man nog sig på en liten klapp eller ett famntag, en kram. Om någon valde kyss blev det väldigt fnissigt i rummet.
Kram!

När jag var liten hade jag ett plagg på mig som jag inte tyckte om. Det var ett livstycke. Det påminde lite om de sexiga gördlar som finns att köpa nu, men de var stela och klumpiga och inte alls sexiga. Det knäpptes fram med hyskor och hakar. Eller så var det små tunna knappar som var helt omöjliga att knäppa. Jaa, bara att knäppa ihop livstycket var en prestation.
I nederkanten hängde strumpebanden, där man klämde fast strumporna. De stickiga strumporna.
Jag tror det var nån gång i början av 60-talet som jag slapp ha detta hemska plagg mera. Då köpte mamma kalasbyxor åt mig. Kalasbyxorna åkte ner i grenen och jag fick hela tiden dra upp dem. Mamma brukade ta tag i kalasbyxlinningen och lyfta upp mig. Då satt de på plats ett tag.
När en av min farfars systrar kom på besök från USA i början av 60-talet, så hade hon en stor Amerikakoffert med sig, full av presenter till släkt och vänner. Ur denna koffert tog hon fram de vackraste strumpbyxor jag sett. De var röda och mjuka, jag hade aldrig sett så fina strumpbyxor. De var jag mycket rädd om, så det inte skulle gå nån maska.
.....och amerikakofferten....just precis den som faster Hanna hade, den har jag nu som soffbord :)

Idag har vi haft en riktigt härlig vinterdag! I morse var det -20 grader!
Strålande sol hela dagen.

Jag berättade förut om att det oftast var äldsta sonen som skulle ta över hemmanet/gården när föräldrarna inte orkade mer. De gamla hjälpte förstås till så mycket de kunde, delade med sig av sina kunskaper, passade barnbarnen och var förstås till hjälp med allt så länge de orkade med. När de sedan blev gamla och sjuka så var det äldsta sonens familj som tog hand om dem och de fick bo kvar på gården.
Det var nog nära att den traditionen skulle brytas på 1940-talet i min pappas familj.
Både min mamma och pappa kom från samma trakt, det var bara några kilometer mellan byarna de bodde i.
Mamma och pappa hade gått i samma skola, t.o.m i samma klassrum. Det skilde 5 år mellan dem, så de hade inte gått i samma klass. De gick 6 år i Lövtjärns skola. Där fanns det bara en lärare och ett klassrum. Läraren bodde på övre våningen.
Efter skoltiden arbetade min pappa i skogen, huggning, timmerkörning, kolning, flottning och hemma på gården. Min mamma började arbeta som piga i Ulvsta, hos familjen HansHans.
Båda lockades av att det fanns mer och bättre arbeten i Stockholm.
Min pappa flyttade till den stora hufvudstaden för att arbeta. Han bodde på S:t Eriksgatan i stan och jobbade på nåt bygge. Mamma flyttade också till Stockholm? Hon bodde på Villavägen 7 i Stocksund och arbetade på Betaniastiftelsens Sjukhem, som låg i närheten.
Någon gång i mitten av 40-talet så möttes de igen och kärlek uppstod.
De flyttade från Stockholm till Nyhyttan, lite närmare föräldrahemmen. Till den trakt där min mormor hade flyttat till när hon gifte om sig. Båda fick arbete och de fick sitt första barn. De flyttade igen, bodde hos en familj, Bloms i Hästbo, där mamma hjälpte till i det stora hushållet.
När de flyttade nästa gång blev till min pappas föräldrahem i Knottåsen, till det hem min farfar flyttat till 1909 (tror jag) med sina föräldrar och några syskon. Farfar var den yngste sonen i den stora barnaskaran med 11 barn. Att det blev den yngsta sonen som tog över gården berodde på att de två äldre bröderna hade emigrerat till USA. Han hade även fyra systrar som emigrerade. Farfar hade också tankar på att emigrera men farmor ville inte, så det blev inget av med den saken.
Där på den mycket ensligt belägna gården blev vi kvar till början av 1960-talet. Jag föddes där, 10 år efter att de fick min bror. När jag var ca tre år flyttade vi till grannbyn och farmor och farfar följde med.
Så klart!

Idag upptäckte vi att någon skjutit med något vapen eller kastat något på två av våra fönster på jobbet. Det var både hål och sprickor i glaset.
Så onödigt! Nu måste vi byta flera glasrutor, en mycket onödig utgift.
Igår var det entredörrarna som hade liknande skador.
När jag gick hem idag såg jag att flera glasrutor på dörrar och fönster längs med huset hade skador.
Jag blir så arg och irriterad!