När jag var liten hade jag ett plagg på mig som jag inte tyckte om. Det var ett livstycke. Det påminde lite om de sexiga gördlar som finns att köpa nu, men de var stela och klumpiga och inte alls sexiga. Det knäpptes fram med hyskor och hakar. Eller så var det små tunna knappar som var helt omöjliga att knäppa. Jaa, bara att knäppa ihop livstycket var en prestation.
I nederkanten hängde strumpebanden, där man klämde fast strumporna. De stickiga strumporna.
Jag tror det var nån gång i början av 60-talet som jag slapp ha detta hemska plagg mera. Då köpte mamma kalasbyxor åt mig. Kalasbyxorna åkte ner i grenen och jag fick hela tiden dra upp dem. Mamma brukade ta tag i kalasbyxlinningen och lyfta upp mig. Då satt de på plats ett tag.
När en av min farfars systrar kom på besök från USA i början av 60-talet, så hade hon en stor Amerikakoffert med sig, full av presenter till släkt och vänner. Ur denna koffert tog hon fram de vackraste strumpbyxor jag sett. De var röda och mjuka, jag hade aldrig sett så fina strumpbyxor. De var jag mycket rädd om, så det inte skulle gå nån maska.
.....och amerikakofferten....just precis den som faster Hanna hade, den har jag nu som soffbord :)