Den här dagen för 37 år sedan minns jag mycket väl. Det var snöstorm när jag vaknade tidigt på morgonen. Min pappa skulle skjutsa mig till Ockelbo. Jag skulle till Hedmans bilskola. (Min pappa hade haft samma bilskollärare som jag hade nu).
Den här dagen var vi flera elever i bilen när vi åkte till Sandviken. Det var dags för uppkörning. Vi var alla pirriga inför uppkörningen. Jag var mest orolig för säkerhetskontrollen som jag ännu inte hunnit öva på.
Trafikskoleinspektören kom och när vi gick mot bilen i snöstormen så sa han att vi skulle hoppa över säkerhetskontrollen på grund av snöovädret. Då släppte nervositeten.
Uppkörningen gick bra!
Jag var mycket stolt när jag kom hem den dagen.
Jag bodde då på landet med dåliga kommunikationer, så ett körkort var bra att ha.

Igår var vi och hälsade på vårt älskade barnbarn och hennes föräldrar. Har inte träffat henne sen mellandagarna, när hon fyllde 1 år. Ja, det är ungefär två veckor sedan. Mycket har hänt på de två veckorna. Förstås! Jag önskar att vi kunde träffas oftare, att vi bodde nära varandra.
Jag förstår att min farmor och farfar var lyckligt lottade som bodde i samma hus som sonen och hans familj. Men det var ju så det var på landet i Sverige förut. Att äldsta sonen var den som tog över gården. Farmor och farfars äldsta son var min pappa.
Det var nog en bra lösning för det mesta och i vårt fall fungerade det mycket bra. Det byggde på att det fanns vänskap och mycket tolerans mellan alla parter. Min mamma var en vänlig människa som ville alla väl, hon tog hand om sina kära svärföräldrar på bästa sätt, även när de blev gamla och sjuka.
För min egen del, så blev min farmor min bästa vän. Hon fanns alltid där och hade tid eller gjorde sig tid. Till henne gick jag när jag behövde tröst, ville vila, prata, leka, spela spel osv. Hon hjälpte till att göra min barndom lycklig och hon avlastade mina föräldrar. När hon sedan blev gammal och sjuk, då var det vi som ställde upp för henne, naturligtvis.