När jag var liten så brukade mina föräldrar ofta umgås med sina syskon och jag med mina kusiner. Men inte alla kusiner, vissa bodde ganska långt bort. Det var svårt för oss att åka på några längre resor eftersom vi hade jordbruk. Kossorna skulle mjölkas och alla djuren på gården behövde matas förstås. Så det var de som bodde nära som vi umgicks med av förklarliga skäl.

Ibland kom de som bodde långt ifrån oss på besök och det var trevliga stunder/dagar.
Vissa kusiner träffade jag nästan aldrig. Kanske på något kalas eller begravning.
Sedan fanns det till och med några som jag aldrig träffat, inte som jag kommer ihåg iallafall.

En av mina kusiner som jag aldrig hade träffat hittade jag av en slump när jag googlade efter något och fick se hennes namn. Jag mailade och fick svar. Sen har vi träffats några gånger och har mailkontakt. När vi träffades första gången kändes det som om vi känt varandra jämt. Det var så lätt att få kontakt med henne. Jag är så otroligt glad för att vi träffades.

Måste tacka Facebook för att jag kommit i kontakt med nästan alla mina kusiner. Jag ser fram emot att höra hur de har det och kanske få se bilder från deras liv.

Här bodde min mormor och morfar en gång i tiden.

Här bodde min farmor och farfar.

Idag fick jag ett tråkigt besked. Min faster Judith dog någon gång under natten.
Hon har en speciell plats i mitt hjärta.

Som barn bodde jag nära henne och vi träffades ofta. Hon var alltid så snäll och gästvänlig. Jag kan inte minnas att jag sett henne på dåligt humör någon gång, hon var alltid glad och tog sig tid.
Från 60-talet när jag var liten, så minns jag speciellt en sak som jag brukar prata om ibland när jag blir sugen på Coca Cola. När jag hälsade på hemma hos henne så brukade hon bjuda på Coca Cola, i 33cl glasflaskor. Med sugrör förstås. Då var det fest!
Skulle jag ha kläder så gick jag till faster Judith som var otroligt duktig på att sy. Hon sydde allt möjligt, klänningar, byxor, v-jeans, jackor, festkläder och till och med min studentklänning.

Behövde något lagas så gick vi till faster Judith. Behövde vi skjuts någonstans så ställde hon upp och skjutsade.
När vi behövde gå till hårfrissan....ja då gick vi till faster Judith. Hon kunde fixa det mesta. Så var det!
Jag har t.o.m arbetat tillsammans med faster Judith på 70-talet. Hon var en mycket bra arbetskamrat. Hon hade så mycket roligt att berätta. Det var alltid så roligt på rasterna tillsammans med henne.

Nu finns hon inte kvar.

Himlen har fått en underbar ängel.

Sov gott kära faster!

För ett år sen blev jag farmor till en jättegullig liten flicka. Det har varit en rolig tid, med alla små och stora framsteg. Eftersom vi bor ganska långt ifrån varandra så har vi inte träffats så ofta som jag skulle önska. Men jag har i alla fall kunnat följa henne, tack vare hennes föräldrar och Instagram. De har lagt in massor av bilder på henne och jag har kunnat titta och kommentera.
Vi har även umgåtts live också förstås. I somras bodde de hos oss under några veckor och före jul och under julhelgen har vi haft turen att få ha henne hos oss.
En period under hösten var hon blyg för oss, men nu kommer hon ihåg oss och blir glad är vi träffas.
Alla våra barn är musikaliska så det spelas en hel del musik hemma hos oss när vi träffas. Då vill barnbarnet dansa med mig. Oftast blir det vals men ibland tar vi en schottis ;) Hon är så gullig när hon kommer och bjuder upp till dans.
Till sommaren ska hon få ett syskon, en lillebror sägs det.

När jag var liten hade jag ett plagg på mig som jag inte tyckte om. Det var ett livstycke. Det påminde lite om de sexiga gördlar som finns att köpa nu, men de var stela och klumpiga och inte alls sexiga. Det knäpptes fram med hyskor och hakar. Eller så var det små tunna knappar som var helt omöjliga att knäppa. Jaa, bara att knäppa ihop livstycket var en prestation.
I nederkanten hängde strumpebanden, där man klämde fast strumporna. De stickiga strumporna.
Jag tror det var nån gång i början av 60-talet som jag slapp ha detta hemska plagg mera. Då köpte mamma kalasbyxor åt mig. Kalasbyxorna åkte ner i grenen och jag fick hela tiden dra upp dem. Mamma brukade ta tag i kalasbyxlinningen och lyfta upp mig. Då satt de på plats ett tag.
När en av min farfars systrar kom på besök från USA i början av 60-talet, så hade hon en stor Amerikakoffert med sig, full av presenter till släkt och vänner. Ur denna koffert tog hon fram de vackraste strumpbyxor jag sett. De var röda och mjuka, jag hade aldrig sett så fina strumpbyxor. De var jag mycket rädd om, så det inte skulle gå nån maska.
.....och amerikakofferten....just precis den som faster Hanna hade, den har jag nu som soffbord :)

Jag berättade förut om att det oftast var äldsta sonen som skulle ta över hemmanet/gården när föräldrarna inte orkade mer. De gamla hjälpte förstås till så mycket de kunde, delade med sig av sina kunskaper, passade barnbarnen och var förstås till hjälp med allt så länge de orkade med. När de sedan blev gamla och sjuka så var det äldsta sonens familj som tog hand om dem och de fick bo kvar på gården.
Det var nog nära att den traditionen skulle brytas på 1940-talet i min pappas familj.
Både min mamma och pappa kom från samma trakt, det var bara några kilometer mellan byarna de bodde i.
Mamma och pappa hade gått i samma skola, t.o.m i samma klassrum. Det skilde 5 år mellan dem, så de hade inte gått i samma klass. De gick 6 år i Lövtjärns skola. Där fanns det bara en lärare och ett klassrum. Läraren bodde på övre våningen.
Efter skoltiden arbetade min pappa i skogen, huggning, timmerkörning, kolning, flottning och hemma på gården. Min mamma började arbeta som piga i Ulvsta, hos familjen HansHans.
Båda lockades av att det fanns mer och bättre arbeten i Stockholm.
Min pappa flyttade till den stora hufvudstaden för att arbeta. Han bodde på S:t Eriksgatan i stan och jobbade på nåt bygge. Mamma flyttade också till Stockholm? Hon bodde på Villavägen 7 i Stocksund och arbetade på Betaniastiftelsens Sjukhem, som låg i närheten.
Någon gång i mitten av 40-talet så möttes de igen och kärlek uppstod.
De flyttade från Stockholm till Nyhyttan, lite närmare föräldrahemmen. Till den trakt där min mormor hade flyttat till när hon gifte om sig. Båda fick arbete och de fick sitt första barn. De flyttade igen, bodde hos en familj, Bloms i Hästbo, där mamma hjälpte till i det stora hushållet.
När de flyttade nästa gång blev till min pappas föräldrahem i Knottåsen, till det hem min farfar flyttat till 1909 (tror jag) med sina föräldrar och några syskon. Farfar var den yngste sonen i den stora barnaskaran med 11 barn. Att det blev den yngsta sonen som tog över gården berodde på att de två äldre bröderna hade emigrerat till USA. Han hade även fyra systrar som emigrerade. Farfar hade också tankar på att emigrera men farmor ville inte, så det blev inget av med den saken.
Där på den mycket ensligt belägna gården blev vi kvar till början av 1960-talet. Jag föddes där, 10 år efter att de fick min bror. När jag var ca tre år flyttade vi till grannbyn och farmor och farfar följde med.
Så klart!

Jaa, ibland undrar man om det verkligen var bättre förr....eller kanske det var bättre?
Eftersom jag håller på med släktforskning, så är jag också intresserad av hur vi levde förr. Jag har minnen från min barndom, som jag vill skriva lite om.
I huset där jag bodde som mycket liten, i slutet av 50-talet, där stod badkaret en bit från gården i ett uthus. Vattnet fick mamma bära från brunnen som låg mittemellan bostadshuset och uthuset. Brunnen var en sån där som man vevade ner en hink i, som fylldes med vatten några meter ner och sen vevades upp igen.
Sen bar hon vattnet till en kittel som hon eldade under för att värma vattnet. I den kitteln tvättade hon också kläder, kokade vittvätt.
Jag har inte så många minnen från det huset för jag var bara tre år är vi flyttade. Jag tror att min mamma badade mig i ett litet kar inomhus. Där skulle vattnet också värmas, i en behållare bredvid vedspisen. Och vedspisen den fick jag inte röra, det minns jag!
Sen flyttade vi till grannbyn, till ett hus med elektricitet och både varmt och kallt vatten i kranen, om vi eldade i vedpannan som fanns i källaren.
Men det fanns många andra som inte hade samma "lyx" i sina hus i byn. Det var flera personer som kom till oss och badade en gång i veckan. Det blev alltid mer än bara ett bad. Mamma bjöd alltid på mat, kaffe och kaffebröd. Kaffebrödet bestod nästan alltid av flera sorters kakor (sju sorters kakor), kanelbullar, vetebrödslängder, sockerkaka, mandelkubb och skorpor. Alltid fanns dessa goda veteskorpor till kaffet. Jag har försökt göra sådana skorpor men de blir aldrig så spröda som hennes.
Jag har ofta undrat hur mamma hann med att baka. Hon hade så mycket annat att göra. Det var ladugården som skulle skötas morgon och kväll, svärföräldrar som skulle skötas, barnen skulle ha sin tid, mat skulle lagas, städning, ibland vikarierade om i skolbespisningen i byskolan m.m
Men hon klagade aldrig över att hon hade mycket att göra.

Har ägnat några kvällar åt att sortera lite bland allt släktforskarmaterial. Allt låg sparat lite huller om buller, nu har jag skapat lite ordning och reda :) Hittade en del som jag trodde att jag kastat bort och det gjorde mig extra glad. Sen återstår att lägga in alla uppgifter i ett släktforskarprogram och det ska jag göra när jag blir pensionär ;)

Trettondagen har varit till full belåtenhet :) Nästan hela familjen besökte en av sönernas familj. En mycket trevlig dag och en härlig promenad i solen vid Mälarens strand. Vacker solnedgång.

När jag kom hem ringde jag till en av mina fastrar och gratulerade henne på 80-årsdagen, alltid så roligt att prata med henne. Hon pratar och skojar precis som hon alltid har gjort, hon är ung i sinnet.  Vi pratade lite om släkten och utbytte information om vad vi fått veta genom julkort från USA. Ett långt givande samtal :)