Jaa, ibland undrar man om det verkligen var bättre förr....eller kanske det var bättre?
Eftersom jag håller på med släktforskning, så är jag också intresserad av hur vi levde förr. Jag har minnen från min barndom, som jag vill skriva lite om.
I huset där jag bodde som mycket liten, i slutet av 50-talet, där stod badkaret en bit från gården i ett uthus. Vattnet fick mamma bära från brunnen som låg mittemellan bostadshuset och uthuset. Brunnen var en sån där som man vevade ner en hink i, som fylldes med vatten några meter ner och sen vevades upp igen.
Sen bar hon vattnet till en kittel som hon eldade under för att värma vattnet. I den kitteln tvättade hon också kläder, kokade vittvätt.
Jag har inte så många minnen från det huset för jag var bara tre år är vi flyttade. Jag tror att min mamma badade mig i ett litet kar inomhus. Där skulle vattnet också värmas, i en behållare bredvid vedspisen. Och vedspisen den fick jag inte röra, det minns jag!
Sen flyttade vi till grannbyn, till ett hus med elektricitet och både varmt och kallt vatten i kranen, om vi eldade i vedpannan som fanns i källaren.
Men det fanns många andra som inte hade samma "lyx" i sina hus i byn. Det var flera personer som kom till oss och badade en gång i veckan. Det blev alltid mer än bara ett bad. Mamma bjöd alltid på mat, kaffe och kaffebröd. Kaffebrödet bestod nästan alltid av flera sorters kakor (sju sorters kakor), kanelbullar, vetebrödslängder, sockerkaka, mandelkubb och skorpor. Alltid fanns dessa goda veteskorpor till kaffet. Jag har försökt göra sådana skorpor men de blir aldrig så spröda som hennes.
Jag har ofta undrat hur mamma hann med att baka. Hon hade så mycket annat att göra. Det var ladugården som skulle skötas morgon och kväll, svärföräldrar som skulle skötas, barnen skulle ha sin tid, mat skulle lagas, städning, ibland vikarierade om i skolbespisningen i byskolan m.m
Men hon klagade aldrig över att hon hade mycket att göra.

Till jul köpte vi vår gran osedd, den var nätad redan. Det var den finaste gran vi köpt någonsin!
Förut när min pappa levde då brukade han gå ut i skogen och hitta de mest fantastiska granar, det var bara att tala om vad man önskade....
Men nu är det så att vi varit dåliga på att vattna granen. Rör vi den så är jag rädd att den tappar alla barr eller åtminstone de flesta. Bara inte katten får för sig att klättra iden ;)
Att glömma att vattna granen skulle aldrig hänt i mitt föräldrahem. Den fick en sockerbit varje dag och vatten två gånger om dagen. Julgransfötter rymmer så lite vatten och en gran dricker en hel del.... Jag minns ett år när granen pappa hade hämtat i skogen hade kottar, den var så vacker. Efter trettondagen började den växa, det kom nya skott på grenarna. Inte kunde de kasta ut den på tjugondagknut. Om jag inte minns fel så fanns den kvar långt in i februari. Sen fick den en plats utanför vårt hus och så hängde vi fågelmat i den. Men fåglarna hade inte varit utan mat dessförinnan heller. Pappa satte alltid upp två granar ute och där fanns det alltid fågelmat. Han satte också upp en kärve, en julkärve som han sa, till fåglarna. Han brukade leta upp de allra finaste kärvarna på hösten för att spara till fåglarna. Fåglarna hade det bra där vi bodde. Min farmor, som bodde i samma hus, matade alltid skatorna och kråkorna också.
Alla hade samma värde. Det gällde inte bara fåglar :)

Nu gör jag de sista tomtarna innan påskkäringarna tar vid....