Jag tycker om att lösa korsord, mitt favoritkorsord är DN:s Lördagskryss. Där får jag kämpa på ett bra tag och det är inte alltid jag klarar att lösa det. Det var lättare för några år sedan. Jag vet inte om det är svårighetsgraden som har ändrats eller om det är jag som börjat bli sämre på att lösa korsord.
På lördagar har jag även ett annan trevligt korsord att lösa, nämligen Melodikrysset, som jag ogärna missar. Jag har lyssnat till och från sedan 1965, när Melodikrysset startade. Det var mina föräldrar som inspirerade mig och nu försöker jag få mina barn att bli intresserade. De har ju förstås inte kunnat undgå att höra på mitt lördagsnöje. Nu frågar jag dem om det är något som jag inte kan t.ex någon nyare låt som jag inte känner till eller om det är något klassiskt, som jag inte är så bra på.

Att baka kan vara ganska roligt ibland. Idag kombinerade jag melodikryssandet med matbrödsbak. Det blev bröd med soltorkade tomater i degen och ost ovanpå. Gott var det!

Vi har varit till IKEA en sväng för att köpa en hylla till vårt nya duschrum. Som vanligt kom vi hem med lite mer prylar än vad vi hade tänkt. Jag köpte en liten resväska utfall jag ska ut och resa nån gång. En bänk och en spegel hittade vi också till duschen.
Den bästa prylen vi fick med oss hem, av allt oplanerat, var en brandfilt. Den hoppas jag att vi aldrig behöver använda.

För ett år sen blev jag farmor till en jättegullig liten flicka. Det har varit en rolig tid, med alla små och stora framsteg. Eftersom vi bor ganska långt ifrån varandra så har vi inte träffats så ofta som jag skulle önska. Men jag har i alla fall kunnat följa henne, tack vare hennes föräldrar och Instagram. De har lagt in massor av bilder på henne och jag har kunnat titta och kommentera.
Vi har även umgåtts live också förstås. I somras bodde de hos oss under några veckor och före jul och under julhelgen har vi haft turen att få ha henne hos oss.
En period under hösten var hon blyg för oss, men nu kommer hon ihåg oss och blir glad är vi träffas.
Alla våra barn är musikaliska så det spelas en hel del musik hemma hos oss när vi träffas. Då vill barnbarnet dansa med mig. Oftast blir det vals men ibland tar vi en schottis ;) Hon är så gullig när hon kommer och bjuder upp till dans.
Till sommaren ska hon få ett syskon, en lillebror sägs det.

Tänk så härligt att ha ett arbete man trivs med. Jag känner mig lyckligt lottad. Visst har vi mycket att göra ibland och allt är inte alltid en dans på rosor, men för det allra mesta är det toppen.
Målgruppen jag arbetar med är personer med förvärvade hjärnskador. Det var något som jag inte hade någon erfarenhet av att jobba med sen tidigare. Men visst hade jag ganska bra kläm på vad det innebar. Nu har jag lärt mig mycket mer och mer ska det bli. Man blir aldrig fullärd.
Vi arbetar mycket med skapande verksamhet och det ligger mig varmt om hjärtat.

Igår var jag på fackligt årsmöte. Det var ett lite speciellt årsmöte. Först avslutade vi den sektion jag tillhört och sen hade vi ett till årsmöte med en nybildad sektion, där tre kommuner/sektioner gjort en sammanslagning. Det blev ett långt möte, där rösträknarna fick jobba hårt.
Det fick mig att tänka på hur det var när jag en gång skulle ut i arbetslivet på 70-talet. Då kom det fackliga ombudet och ville skriva in mig. Det var helt klart att man bara gick med, solidarisk ville man vara. På den tiden då gick alla med i facket. I alla fall där i trakten där jag bodde.
De senaste åren har många lämnat facket. Men här hade medlemsantalet ökat med hela 66 personer. Undrar om trenden har vänt?

I mitten av 70-talet fick jag en pengablomma av min mamma. Hon sa att den skulle spegla min ekonomi, växte den så skulle jag ha bra ekonomi och om den inte mådde bra så var jag fattig. Den har genom åren växlat mellan att växa och bli jättestor och så har den vissnat ner och bara lite har blivit kvar av den.
För ett par år sedan vissnade den ner helt, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Jag är inte säker på att den följt min ekonomi helt och hållet. Kanske var den allra vackrast under den tid då jag hade minst med pengar. Om jag minns rätt.

Jag har ända sedan jag var barn tyckt om växter av olika slag. Det kanske började redan när jag var riktigt liten och min farmor tog mig med ut och bjöd mig på ängssyra. Hon kallade ängssyran för surstrånk. Jag minns att det var högt gräs där på baksidan av huset i Knottåsen, där jag bodde mina första tre år. För att komma dit fick vi gå förbi jordkällaren, där det växte smultron. Där brukade vi se ormar ibland och där fick jag inte gå.
När vi sedan flyttade till Källsjön så brukade jag vara med min farmor ute i grönsakslandet och i hennes stenparti där många fina blommor hade sin plats. Stenpartiet kallade hon för stenröset och där varnade hon mig för att det kunde finnas ormar. Så vi stampade och hade gummistövlar på oss när vi var där och påtade i jorden. Där fanns alla möjliga sorters blommor som förgätmigej, kejsarkronor, pioner, åbrodd och borstnejlikor.
När jag började i gymnasiet, så flyttade jag till Gävle, det var för långt att pendla och så fanns det inga kommunikationer från byn som skulle passa. Det var skolbussen som man kunde åka med på vardagar.
I Gävle bodde jag inneboende hos en gammal tant först, men efter en månad hittade jag ett rum hos en barnfamilj ganska nära Vasaskolan där jag gick. De bodde i ett stort gammalt hus i en fin våning.
I den stora matsalen hade de en mycket vacker krukväxt. En dag tog jag mod till mig och "tjuvade" en liten stickling. Den har varit vacker under nästan 40 år, men för någon vecka sedan fick jag klippa ner den för den hade drabbats av skadedjur i jorden. Jag sparade några grenar av den och hoppas att den kommer att överleva. Gör den inte det så kommer jag att sakna den. Det är den som syns på den nedre bilden.